När började tiden? Det är en komplicerad fråga som filosofer och kosmologer ägnar möda åt i dag men redan i antika samhällen ställde man samma fråga. I detta projekt spårar Johan Tralau en lång, gammal och outforskad historia av idéer om hur tiden en gång har uppstått, liksom om hur tidens uppkomst hänger samman med rättvisans ursprung.

Projektets utgångspunkt är den grekiske poeten Hesiodos, som troligen levde på 700- eller 600-talet f. Kr, men forskningsarbetet inkluderar även källor från bronsålderscivilisationer i östra Medelhavet och Mellanöstern – framför allt mesopotamiska skrifter, från det nuvarande Irak, och hettitiska texter från Anatolien.

Hesiodos framställer tiden som något som uppstår när himmelsguden skiljs från jordgudinnan, och detta förebådas på ett anmärkningsvärt sätt i mesopotamiska myter.

De antika källorna verkar även uttrycka en idé om att rättvisa, straff och hämnd uppkommer inte bara efter, utan faktiskt på grund av att jorden har skilts från himlen, himlakropparna har ordnats och tiden har uppstått. Vi själva, som någorlunda moderna människor, brukar inte tänka på ”tid”, ”himlakroppar” och ”rättvisa” som något som hänger samman. Men det ger desto mer skäl att vilja förstå en tankefigur som tycks ha spelat en stor och i tidigare forskning outredd roll i flera antika samhällen.

– Tidens början hänger ihop med att himmel och jord en gång skildes åt, och detta leder till rättvisans födelse – en underlig sammanlänkning av idéer, kan man tycka. Men vi behöver tolka också det underliga och främmande för att förstå det mänskliga tänkandet. Kanske är det inte så främmande?