Döden – en evig sömn? Från 500- till 900-talet blev vissa privilegierade individer gravlagda på sängar. Lämningar efter sådana möbler, vilka även använts i det dagliga livet, har påträffats i ett begränsat antal gravar i västra och norra Europa. Trots att flera vetenskapliga studier tidigare berört ämnet är vår kunskap om denna begravningsrit fortfarande begränsad.

Genom en ny studie av tillgängligt arkeologiskt material, i kombination med arkeotanatologiska analyser – en disciplin som definierar graven som platsen där döden uttrycks i såväl sin biologiska som sociologiska form – kommer Astrid Noterman att bidra till en omvärdering av hur vi arkeologiskt närmar oss sängbegravningar och ge nya perspektiv på denna geografiskt och tidsmässigt vidsträckta sed. Gemensamt för tidigare studier av sängbegravningar är att de avlidna ges en sekundär betydelse, trots att de själva är orsaken till att gravarna skapas.

– Anslaget från Olle Engkvists Stiftelse ger mig möjlighet att vända på perspektivet och i stället ta de döda som utgångspunkt för analysen. Vilka var personerna som gravlades på sängar? Varför gjordes detta val? Hur kan man förklara den vida geografiska spridningen av fenomenet med sängbegravningar?